Resan mot att hitta sin stil är lång. De flesta gör några sidospår och några misstag på vägen. Jag är stolt över alla mina. Ett tag hade jag bara svart med vita prickar för att, tja, det är fint. Ett tag var min stil en avledningsmanöver, som en yttring av mitt dåliga självförtroende; Jag klädde mig så uppseendeväckande som möjligt för att folk skulle titta på kläderna och inte mig. Ett tag var den bara svart med nitar för att jag ville yttra min musikstil (se #4). Ett tag var den bara totalt random, för att jag ville prova hur långt man kunde gå. Från det avancerade jag till det tantiga, via 80-talet, förbi det enkla till Min Stil.

Jag lyckas inte alltid hålla mig till den i praktiken, eftersom jag inte har råd att köpa de kläder jag vill ha, men jag har trots det en bild av hur Min Stil ser ut, och jag är stolt över den. Jag kan inte definiera den, men den är väldigt Jag, vilket enligt mig är definitionen på en bra stil. På det har jag faktiskt hittat en stil som jag tycker är fin, vilket är ett plus. Nej, jag är antagligen inte unik i min stil. Det finns alldeles för många människor i världen för att någon ska kunna vara helt unik. Trots det är den min rättmätiga egendom, jag har inte tagit den från någon annan och jag får göra vad jag vill med den, utan att någon annan har något att säga till om.