Jag är uppvuxen med hårdrock. Visst, jag fick en del sextiotalsinfluenser från min mamma, men det var pappa som hade den yttersta makten över bilradion, och det var han som lyckades fånga mitt intresse. Även om mitt spektra inom rocken var ganska brett, från poppunk till death metal, så vägrade jag ens kika åt andra genrer. Allt annat var mesigt och jag skrek av plågor om jag tvingades lyssna på en ballad eller till och med lite vanlig pop.
Jag skäms lite för att säga det, men när jag hörde någon säga "Jag lyssnar på allt" reste jag ragg. Jag tyckte inte man hade respekt för musiken om man sa så. Som om musik inte var viktigt, bara något att ha i bakgrunden. Musik är väldigt viktigt för mig. Att någon bara klumpade ihop all musik och sade att den var likvärdig var ett fruktansvärt brott i mina ögon. Nu svarar jag likadant när någon frågar vad jag lyssnar på. Men jag menar inte allt. Jag lyssnar inte på Kent. Men jag har försökt. Det jag menar är att jag kan lyssna på alla genrer. Jag tycker inte om allt, men jag är villig att ge allt en chans.
Musiken är fortfarande enormt viktig för mig. På ett sätt är den faktiskt ännu viktigare. Förr lät nästan all min musik likadant, så att ersätta ett band med ett annat var inte svårt. Nu är mina favoritband så pass olika att jag behöver alla för att få det jag behöver. De är som vitaminer. Och nog är det bra mycket roligare att kunna prata musik med alla mina vänner, och inte bara de svartklädda.