För några veckor sedan höll jag på att städa en allmän lokal med några kompisar. En kille, låt oss kalla honom J, sopade och jag skyfflade upp. Så såg jag något som blänkte i dammhögen. Det var en liten, lila paljett. Jag blev (såklart) jätteglad, för det är de oväntade små skymtarna av glitter och glamour som gör mest. So far, so good. Men när J såg min reaktion och vad som framkallade den så mumlade han något. Jag frågade vad han sa och han sade, lite tydligare, att "Du fejkar det ju." Denna lilla kommentar, även om den var menad som helt oskyldig, påverkade mig starkt. Först blev jag förolämpad, men efter en stund började jag undra om han hade rätt. Kan man verkligen bli så glad för en paljett? Är regnbågar så fina som jag påstår? Kanske är det så att jag bara gör mig till för att verka gullig eller för uppmärksamhet eller vad som helst, kanske har jag gjort det så länge att jag inte inser det själv längre.

Detta gick jag och grubblade på i några veckor. Tills...

Vi höll på att sy ett lapptäcke i skolan, som julavslutning. Alla gjorde varsin lapp, precis hur de ville. Jag valde neongrönt tyll och knöt fast garn i alla färger som fanns, som en ryamatta. En kille i min klass, låt oss kalla honom M, kommenterade då leende att "De där färgerna är du i ett nötskal!" I någon annan situation hade detta inte behövt betyda något, men detta var i skolan. I klassen jag inte riktigt 100% trivs i och aldrig haft tillfälle att visa den mest färgglada delen av min personlighet. Färger är glada, och jag är sällan så väldigt glad i skolan. Jag har aldrig skrattat så jag inte kunde stå och det är inte mycket glitter där att skrika över. Det jag är säker på är i alla fall att jag INTE överdrivit den sidan av mig. Dessutom känner jag inte M så väl, vi pratar knappt alls. Det hans kommentar bevisade var att glitterregnbågen i mig är där och syns tydligt även om jag försöker dölja den. Nu tvivlar jag inte längre på att min personlighet är äkta. Tji fick du, J.

Jag har alltid älskat att pyssla, skapa, arbeta med mina händer. När jag var liten yttrade det sig lite hursomhelst, men ju äldre jag blev inriktade jag mig mer och mer på textilt arbete och så småningom nästan bara kläder. Jag har sytt egna kläder sedan tvåan, nu är nästan halva min garderob skapad eller ändrad av mig själv. Det betyder inte att jag varit bra på det. Jag har egentligen alltid varit ganska kass på allt kreativt, jag har en plugghjärna och är bra på matte. Men, övning ger färdighet och nu, 17 år gammal, tycker jag äntligen att jag kan säga att jag kan sy. Och det är något jag är sjukt stolt över.