Samma dag (Okej, tekniskt sett är det nästa dag men jag har inte gått och lagt mig och det har inte gått 24 timmar än) som jag vågade gå till skolan halvnaken med huvudet högt, stolt över min kropp och mig själv, får jag en moodswing och inser/tror att jag är tjock, ful och äcklig. Detta borde verkligen inte vara något att vara stolt över och det passar definitivt inte in på denna bloggen. Om det inte var för det att jag strax efter insåg att mina moodswings är en del av mig. Utan dem vore jag inte jag (även om jag föredrar när de swingar uppåt). Och därför älskar jag dem. För jag älskar allt som är en del av mig. Bland de egenskaper jag har som jag nyligen insett att jag gillar finns definitivt 13 som jag ännu inte skrivit om. Tyvärr kommer jag dock aldrig komma till 36,5. Det finns inte en enda sak med mig jag gillar halvhjärtat. Och just därför har jag nått målet med denna bloggen. Det tog ett år och sexton dagar.

Vi får se om förändringen håller längre än till nästa moodswing. Oavsett vilket, så är den här bloggen avslutad nu. Tjingeling!

Jag minns dagen då jag bestämde mig för att Fuck It, vill jag ha de här kläderna på mig tänker jag ha det. Sen dess skojade jag aldrig när jag sa "Du borde ha det där i skolan" när vi klädde ut oss. Det var ganska länge sen nu. Det var alltså länge sedan jag tvekade inför att ha något konstigt. Men idag passerar jag ännu en gräns. Jag tänker gå till skolan i haremsbyxor och en paljettväst. Bara. Paljettvästen är inte stor. Hela min mage kommer vara ute på display, stretchmarks and all. Och jag är okej med det. Så bra självförtroende har jag fått, jag tror till stor del tack vare den här bloggen.

Att det är istid där ute är ett problem, men man får lära sig att prioritera.

För exakt ett år sedan idag startades två bloggar. Denna och en som skulle skötas av mig och en till. Den andra dog efter två inlägg. Ungefär som de flesta andra projekt jag startar; jag tröttnar fort. Eller, inte tröttnar. Men jag kommer på tusen andra awesome grejer som bara måste göras, och då tenderar äldre projekt att åka ner lite på prioriteringslistan. Om projektet dessutom är galet svårt, som detta, ja, då är det nästan dödsdömt från början. Jag vet ännu inte om jag kommer klara mitt mål på 36,5 saker. Men jag har nått mitt mål att öka mitt självförtroende och jag har även utvecklats på många andra sätt. Och än är det inte slut!

För några veckor sedan höll jag på att städa en allmän lokal med några kompisar. En kille, låt oss kalla honom J, sopade och jag skyfflade upp. Så såg jag något som blänkte i dammhögen. Det var en liten, lila paljett. Jag blev (såklart) jätteglad, för det är de oväntade små skymtarna av glitter och glamour som gör mest. So far, so good. Men när J såg min reaktion och vad som framkallade den så mumlade han något. Jag frågade vad han sa och han sade, lite tydligare, att "Du fejkar det ju." Denna lilla kommentar, även om den var menad som helt oskyldig, påverkade mig starkt. Först blev jag förolämpad, men efter en stund började jag undra om han hade rätt. Kan man verkligen bli så glad för en paljett? Är regnbågar så fina som jag påstår? Kanske är det så att jag bara gör mig till för att verka gullig eller för uppmärksamhet eller vad som helst, kanske har jag gjort det så länge att jag inte inser det själv längre.

Detta gick jag och grubblade på i några veckor. Tills...

Vi höll på att sy ett lapptäcke i skolan, som julavslutning. Alla gjorde varsin lapp, precis hur de ville. Jag valde neongrönt tyll och knöt fast garn i alla färger som fanns, som en ryamatta. En kille i min klass, låt oss kalla honom M, kommenterade då leende att "De där färgerna är du i ett nötskal!" I någon annan situation hade detta inte behövt betyda något, men detta var i skolan. I klassen jag inte riktigt 100% trivs i och aldrig haft tillfälle att visa den mest färgglada delen av min personlighet. Färger är glada, och jag är sällan så väldigt glad i skolan. Jag har aldrig skrattat så jag inte kunde stå och det är inte mycket glitter där att skrika över. Det jag är säker på är i alla fall att jag INTE överdrivit den sidan av mig. Dessutom känner jag inte M så väl, vi pratar knappt alls. Det hans kommentar bevisade var att glitterregnbågen i mig är där och syns tydligt även om jag försöker dölja den. Nu tvivlar jag inte längre på att min personlighet är äkta. Tji fick du, J.

Jag har alltid älskat att pyssla, skapa, arbeta med mina händer. När jag var liten yttrade det sig lite hursomhelst, men ju äldre jag blev inriktade jag mig mer och mer på textilt arbete och så småningom nästan bara kläder. Jag har sytt egna kläder sedan tvåan, nu är nästan halva min garderob skapad eller ändrad av mig själv. Det betyder inte att jag varit bra på det. Jag har egentligen alltid varit ganska kass på allt kreativt, jag har en plugghjärna och är bra på matte. Men, övning ger färdighet och nu, 17 år gammal, tycker jag äntligen att jag kan säga att jag kan sy. Och det är något jag är sjukt stolt över.

De är inte i vägen om man ligger på mage, men ändå är det roligt att klämma på dem. De är tillräckligt stora för att kunna vara fina under en blus men tillräckligt små för att man ska kunna binda bort dem om man vill. De ägr.

Vakna. Stänga av klockan. Grymta. Sätta sig upp. Ta på morgonrocken. Gå på toa. Sätta på kaffet. Duscha. Klä på sig. Dricka kaffet. Vakna på riktigt.

Vissa saker i livet styrs av en extrem rutin. Saker man gjort exakt likadant i trettio år. Saker man gör utan att tänka. Köper arla mellanmjölk till exempel. Ingen har egentligen någon anledning till varför en mjölksort skulle vara bättre än en annan. Ärligt talat, de smakar likadant. Trots det skulle det vara enormt fel att någon gång köpa milko istället. Ännu värre: Att sitta på fel plats vid middagsbordet.

Jag vet inte vilken som är min plats vid middagsbordet. Häromdagen kommenterade en kompis i skolmatsalen att jag tagit en bricka, vilket jag tydligen inte brukar göra. Imorse åt jag frukost i köket, igår vid bardisken, i förrgår i vardagsrummet.

Det är sjukt skönt att vara lite flexibel.


(NEJ jag börjar inte bli desperat efter grejer att skriva om!! Detta är ett mycket viktigt inlägg!)

De är långa och fina och går inte av särskilt lätt, vilket betyder att man kan använda dem till en massa bra saker. Klia sönder myggbett, peta på varma saker utan att bränna sig och göra irriterande rytmiska ljud mot valfri hård yta till exempel.

Om du skriver "t" i sökrutan på firefox på min dator är den mest besökta sidan en viss omstridd svensk hemsida med sjörövartema. Jag erkänner, via denna hemsida har jag ägnat mig åt många gigabyte olagliga handlingar. Att följa en regel bara för att den finns har aldrig varit min stil, och det gäller även Sveriges Rikes Lag. Däremot följer jag gärna regler och lagar som har en mening bakom. Du skall icke stjäla, tex. Jag stjäl inte eftersom det drabbar någon annan negativt. Nu menar vissa att nedladdning är stöld. Och det kan det absolut vara! Men det beror till 100 % på hur man använder det. Själv tycker jag att jag själv använder nedladdningens möjligheter på ett moraliskt korrekt sätt som inte drabbar någon annan. Jag laddar nämligen aldrig ner något jag hade betalat för om jag inte haft möjligheten att få det gratis. Läs den meningen en gång till. Den är lite komplicerad. Ska jag förklara vad det betyder?
Tänk dig att det går två filmer på bio. Den ena verkar riktigt bra och jag vill absolut se den. Den andra bryr jag mig inte riktigt om. Jag skulle kunna ladda ner båda i bra kvalitet, det kan man med de flesta nya filmer nuförtiden. Men. OM jag inte hade kunnat det, då hade jag betalat hundra kronor för att gå och se den bra filmen, medan jag kanske väntat tills den mindre bra kom på tv. Märk väl att jag isåfall skulle kunna spela in den och spara, helt lagligt. Alltså går jag på bio och betalar för den ena, medan jag laddar ner den andra. Exakt lika mycket pengar går in i filmindustrin som om jag inte laddat ner, men jag slipper lite väntan och jobb.
Med voddler, tv, spotify, bibliotek och vänners skivsamlingar kan man få tag på i princip all film och musik gratis och lagligt. Det är bara smidigare på det olagliga sättet.
Och för er som ännu inte är övertygade: Jag köper allt som jag gillar. Förr eller senare. Tyvärr, i egenskap av arbetslös sjuttonåring, har jag oftast inte råd att köpa exakt allt jag vill ha direkt. Så då passar det mycket bra att kunna ladda ner, så jag har en fejk-CD att lyssna på tills jag har råd att köpa the real deal. Just nu äger jag kanske 40-50 DVDs och 20-30 CDs. Av dessa hade jag köpt högst tio stycken om jag inte kunnat ladda ner dem först för att se om de var något att ha. Alltså har en massa bolagsdirektörer tjänat sammanlagt några tusen på min nedladdning.


Det som gör nedladdning till stöld är när man laddar ner istället för att betala för sig. Det är då upphovsmännen förlorar pengar. Och Mika, Ola Salo och Adam Lambert är de sista personerna i världen jag vill stjäla ifrån. Utöver att stjäla en kyss, that is. Eller en svettig tröja eller något. Ni fattar vad jag menar.

Nyligen förändrade jag mitt utseende ganska drastiskt. Så drastiskt att när jag ser mig själv i spegeln känner jag inte igen mig själv som mig. Det gör att jag kan se mig själv mer objektivt än någonsin. Och jag gillar vad jag ser. Med mitt nya utseende ser jag ut som en person jag definitivt skulle spana in om jag såg mig själv på stan. Alla gillar det inte, de flesta tycker jag ser för killig ut. Men än har jag inte hört detta från någon jag gillar på det sättet att det spelar någon roll vad hen tycker om mitt utseende, så det gör inget. Än så länge är det viktigast vad jag tycker, och jag tycker jag är skitsnygg. För första gången. Och det känns jävligt gött. Självförtroendet är kanske inte på topp alla tider på dygnet, men det är bättre än på länge (Kan inte säga än någonsin, när jag var mindre var jag världsbäst på allt). Och självförtroende är sexigt!

Cut your hair and get some glasses and you're a new person.

Har du köat till en stor konsert någon gång? Eller en spelning på en festival? Om du har det så har du kanske märkt en sak. Mot mitten av konserten är det sällan samma människor vid staketet som i början. De där som köat tolv timmar i spöregn eller stekande sol för att få en bra plats till The Spelning blir lätt bortknuffade av dem som inte tycker de behöver köa, eftersom de lätt tar sig längst fram ändå. Vässa armbågarna så kör vi. Vissa är på sin första konsert någonsin och säger oroligt en timma innan det börjar om det kommer vara så mycket tryck hela tiden, och får sedan bäras ut av vakterna under första låten för att de inte ska svimma. De som faktiskt står kvar lider hela tiden genom det som borde vara de lyckligaste två timmarna på länge. Jag tycker sjukt synd om de människorna, det är med på listan bland mina värsta mardrömmar, att få min drömkonsert förstörd på det sättet. Men jag behöver inte oroa mig, för efter ca 20 konserter vid staketet har jag märkt att jag sällan har särskilt stora problem. Om det är för att jag är stor, för att jag går på mesiga konserter, för att jag ser läskig ut eller för att jag är respektlös tänker jag inte spekulera i (Jag försöker vara snäll, men ställ en idol framför mig och min världsuppfattning blir lite skev), men jag brukar palla en konsert utan att någon tar min plats eller att jag inte hör musiken för smärtan i mina revben. Jag tycker tvärtom att platserna vid staketet är de skönaste då man faktiskt har plats att röra armarna, andas och erbjuds vatten av vakterna. Och för någon som älskar musik - och människorna bakom musiken - så passionerat som jag så är det väldigt fint att ha möjligheten att kunna se bra och bli sedd från scenen. Jag har aldrig stått vid staketet utan att minst en gång få ögonkontakt med artisten, ett ögonblick som ger obeskrivbar lycka och gör timmarna i kön mer än värda.

Sittandes, ståendes, på knä, gåendes. På golvet, i soffan, i skolan, på bussen, på någons axel. I totalt mörker, dagsljus, i 110 decibel eller mitt i en folkmassa. Jag kan sova i princip var, när och hur som helst. Inser ni hur effektivt det är?

Om jag är trött efter en skoldag hinner jag sova på bussen så jag är pigg och orkar hänga med kompisar sen. Jag eliminerar all kö- och dötid och kan sen ägna natten åt viktigare saker. När jag väl går och lägger mig behöver jag nästan aldrig ligga och vrida mig och vänta på att somna utan är borta i samma sekund jag nuddar kudden.

Okej, Det finns nackdelar. Lärarna är väl inte så glada åt att jag alltid sover på lektionerna, men tack vare min plugghjärna (Åh, ännu en punkt, den ska jag skriva om sen!) brukar jag klara av de flesta ämnen ändå. Jag har lite svårt att komma upp på morgonen. Men det är det värt!

Inte för att jag gillar att sova. Jag hatar det, jag tycker det är ett sådant enormt slöseri med tid. Just därför är det underbart att kunna effektivisera det.

Jag är binormativ. Jag tror att alla människor är bisexuella, egentligen. Vissa vet inte om det, vissa låtsas inte om det, vissa fattar det inte. Men innerst inne har alla förmågan att bli kära i vem som helst.
Tänk logiskt: När man blir kär. Vad är det man älskar? Är det personens könsdelar?

Alla som svarade ja på den frågan bör söka terapi genast.

 

Så har jag alltid tänkt, och därför fattade jag inte att jag själv var hetero. It never made sense to me. Förra året insåg jag att det berodde på att jag inte hade träffat rätt tjej än. Jag blev väldigt glad över insikten när jag blev kär i en flicka, stolt över att jag äntligen kunde säga att jag inte led av några fåniga fysiska begränsningar vad gäller vem jag kan älska.

Why choose?

Okej, det har säkert gjorts förut, men jag har inte sett det och kan alltså stolt och ärligt hävda att jag kom på det själv!

För övrigt är listan på saker jag anser vara roliga kanske aningen längre än andras och antagligen aningen mer  omogen. Den involverar kroppsvätskor, ofrivilliga ljud, grimaser, everything random, folk som går roligt, att tappa saker och det mesta annat som en treåring skulle skratta åt. Självklart gillar jag högre humor också. Vilket gör att jag tycker det mesta är roligt, vilket gör att det är ett under att jag inte ser ut som Magnus Samuelsson efter all oplanerad träning jag får. Jag skrattade så jag fick ont i hela överkroppen (Ja, armarna också) åt "In finland we always rape after dinner", och fick träningsvärk. Det är jäklans underbart!

Resan mot att hitta sin stil är lång. De flesta gör några sidospår och några misstag på vägen. Jag är stolt över alla mina. Ett tag hade jag bara svart med vita prickar för att, tja, det är fint. Ett tag var min stil en avledningsmanöver, som en yttring av mitt dåliga självförtroende; Jag klädde mig så uppseendeväckande som möjligt för att folk skulle titta på kläderna och inte mig. Ett tag var den bara svart med nitar för att jag ville yttra min musikstil (se #4). Ett tag var den bara totalt random, för att jag ville prova hur långt man kunde gå. Från det avancerade jag till det tantiga, via 80-talet, förbi det enkla till Min Stil.

Jag lyckas inte alltid hålla mig till den i praktiken, eftersom jag inte har råd att köpa de kläder jag vill ha, men jag har trots det en bild av hur Min Stil ser ut, och jag är stolt över den. Jag kan inte definiera den, men den är väldigt Jag, vilket enligt mig är definitionen på en bra stil. På det har jag faktiskt hittat en stil som jag tycker är fin, vilket är ett plus. Nej, jag är antagligen inte unik i min stil. Det finns alldeles för många människor i världen för att någon ska kunna vara helt unik. Trots det är den min rättmätiga egendom, jag har inte tagit den från någon annan och jag får göra vad jag vill med den, utan att någon annan har något att säga till om.