Jag är binormativ. Jag tror att alla människor är bisexuella, egentligen. Vissa vet inte om det, vissa låtsas inte om det, vissa fattar det inte. Men innerst inne har alla förmågan att bli kära i vem som helst.
Tänk logiskt: När man blir kär. Vad är det man älskar? Är det personens könsdelar?

Alla som svarade ja på den frågan bör söka terapi genast.

 

Så har jag alltid tänkt, och därför fattade jag inte att jag själv var hetero. It never made sense to me. Förra året insåg jag att det berodde på att jag inte hade träffat rätt tjej än. Jag blev väldigt glad över insikten när jag blev kär i en flicka, stolt över att jag äntligen kunde säga att jag inte led av några fåniga fysiska begränsningar vad gäller vem jag kan älska.

Why choose?

Okej, det har säkert gjorts förut, men jag har inte sett det och kan alltså stolt och ärligt hävda att jag kom på det själv!

För övrigt är listan på saker jag anser vara roliga kanske aningen längre än andras och antagligen aningen mer  omogen. Den involverar kroppsvätskor, ofrivilliga ljud, grimaser, everything random, folk som går roligt, att tappa saker och det mesta annat som en treåring skulle skratta åt. Självklart gillar jag högre humor också. Vilket gör att jag tycker det mesta är roligt, vilket gör att det är ett under att jag inte ser ut som Magnus Samuelsson efter all oplanerad träning jag får. Jag skrattade så jag fick ont i hela överkroppen (Ja, armarna också) åt "In finland we always rape after dinner", och fick träningsvärk. Det är jäklans underbart!