Har du köat till en stor konsert någon gång? Eller en spelning på en festival? Om du har det så har du kanske märkt en sak. Mot mitten av konserten är det sällan samma människor vid staketet som i början. De där som köat tolv timmar i spöregn eller stekande sol för att få en bra plats till The Spelning blir lätt bortknuffade av dem som inte tycker de behöver köa, eftersom de lätt tar sig längst fram ändå. Vässa armbågarna så kör vi. Vissa är på sin första konsert någonsin och säger oroligt en timma innan det börjar om det kommer vara så mycket tryck hela tiden, och får sedan bäras ut av vakterna under första låten för att de inte ska svimma. De som faktiskt står kvar lider hela tiden genom det som borde vara de lyckligaste två timmarna på länge. Jag tycker sjukt synd om de människorna, det är med på listan bland mina värsta mardrömmar, att få min drömkonsert förstörd på det sättet. Men jag behöver inte oroa mig, för efter ca 20 konserter vid staketet har jag märkt att jag sällan har särskilt stora problem. Om det är för att jag är stor, för att jag går på mesiga konserter, för att jag ser läskig ut eller för att jag är respektlös tänker jag inte spekulera i (Jag försöker vara snäll, men ställ en idol framför mig och min världsuppfattning blir lite skev), men jag brukar palla en konsert utan att någon tar min plats eller att jag inte hör musiken för smärtan i mina revben. Jag tycker tvärtom att platserna vid staketet är de skönaste då man faktiskt har plats att röra armarna, andas och erbjuds vatten av vakterna. Och för någon som älskar musik - och människorna bakom musiken - så passionerat som jag så är det väldigt fint att ha möjligheten att kunna se bra och bli sedd från scenen. Jag har aldrig stått vid staketet utan att minst en gång få ögonkontakt med artisten, ett ögonblick som ger obeskrivbar lycka och gör timmarna i kön mer än värda.